Det multikulturella samhället - en uppgörelse
Det multikulturella samhället är en dröm som i huvudsak närs av två grupper:
Det multikulturella samhället har aldrig funnits och är svårt att definiera, mycket lättare då att lansera, helst i svepande utopiska ordalag. Jag försöker sammanfatta vad jag sett av det multikulturella samhället som det lanserats fram till nu:
Alla länders kulturer är mer spännande och rikare och bättre än den svenska. Får vi hit dem så blir allt bättre.
Denna fas, låt oss kalla den fas 1, har sitt ursprung i det destruktiva socialistiska samhällsklimat som rådde under 70-talet. Ett hopp om samhällsupplösning och kommunistisk nystart närde retoriken men långt ifrån alla som propagerade förstod det. Ett utmärkande drag var att den svenska kulturen var den enda som innehöll negativa drag, inga andra kulturer innehöll något dåligt och ju längre bort från Sverige kulturerna härstammade desto bättre var de. Påstod någon att något var negativt med en folkgrupps kultur så viftades det i bästa fall bort som okunskap, i värsta fall som rasism.
Alla länders kulturer fungerar sida vid sida och skapar ett större värde sammanslagna än på egen hand, titta bara på USA.
Denna fas, fas 2, har sitt ursprung i det nyliberala samhällsklimat som fick fotfäste i Sverige under 90-talet under och efter den ekonomiska krisen. Den är en uppgörelse med ett styre som cementerats till handlingsförlamning av en otidsenlig ideologi. Man vill att ens liv ska vara som på sitcom-TV där etnoplurala grannar kan träffas hemma hos varandra och dricka produktplacerad öl, prata fort och skratta tillsammans. Naturligtvis ingår ett stort hus med pool och flera bilar i paketet. Det man missar, eller medvetet blundar för, är att det enda som långsiktigt bygger välfärd är hårt arbete, i stället vill man att sänkta skatter och multikultur ska bygga den amerikanska drömmen i Sverige. Jag antar att färäldraledighet: 0, semesterdagar: max 15, a-kassa: 0, anställningstrygghet: 0, etc etc, känns för jobbigt personligen och är politiskt svårsålt.
Det multikulturella samhället, liksom det kommunistiska, kommer aldrig fungera eftersom det strider mot människans natur. Det multikulturella samhället faller på att i människans natur ligger det ett krav på grupptillhörighet och det första naturliga valet för en invandrare är att ty sig till sina egna, det vill säga sitt folk från sitt forna hemland. När en grupp väl cementerats gör den allt för att bestå, hur kontraproduktivt det än är för den enskilde individen. Denna kraft skapar nationella eller etniska enklaver; se på svenskar som bosätter sig i Spanien. Bosätter de sig i slutna områden och hur integrerade är de? 1) Ja, det blir enklast så och 2) inte alls.
Decennierna från 1970 fram till dags dato kommer att gå till historien som de årtionden då det var helt i sin ordning att fullständigt förändra en nations etniska, religiösa och demografiska sammansättning, men om någon ville sätta upp en billboard i centrala Stockholm, ja då blev det ett herrans liv för 'det förstör Stockholms skyline'. Eller varför inte: 'Taknocksfobikernas tidevarv'?.
- Socialister/marxister som vill visa att alla människor är lika, bara de placeras i samma miljö. Det yttersta argumentet mot klassamhället då det per definition inte skulle finnas några klasser, bara olika gatuadresser som leder till framgång av olika grad.
- Liberaler som vurmar för USA och vill ha det likadant i Sverige. Man har inte förstått skillnaden på den invandring som byggt USA och den som äter upp Sverige inifrån. Man är också okunnig om de stadsdels- och kvartersenklaver som vi kan kalla New York-integrationen.
Det multikulturella samhället har aldrig funnits och är svårt att definiera, mycket lättare då att lansera, helst i svepande utopiska ordalag. Jag försöker sammanfatta vad jag sett av det multikulturella samhället som det lanserats fram till nu:
Alla länders kulturer är mer spännande och rikare och bättre än den svenska. Får vi hit dem så blir allt bättre.
Denna fas, låt oss kalla den fas 1, har sitt ursprung i det destruktiva socialistiska samhällsklimat som rådde under 70-talet. Ett hopp om samhällsupplösning och kommunistisk nystart närde retoriken men långt ifrån alla som propagerade förstod det. Ett utmärkande drag var att den svenska kulturen var den enda som innehöll negativa drag, inga andra kulturer innehöll något dåligt och ju längre bort från Sverige kulturerna härstammade desto bättre var de. Påstod någon att något var negativt med en folkgrupps kultur så viftades det i bästa fall bort som okunskap, i värsta fall som rasism.
Alla länders kulturer fungerar sida vid sida och skapar ett större värde sammanslagna än på egen hand, titta bara på USA.
Denna fas, fas 2, har sitt ursprung i det nyliberala samhällsklimat som fick fotfäste i Sverige under 90-talet under och efter den ekonomiska krisen. Den är en uppgörelse med ett styre som cementerats till handlingsförlamning av en otidsenlig ideologi. Man vill att ens liv ska vara som på sitcom-TV där etnoplurala grannar kan träffas hemma hos varandra och dricka produktplacerad öl, prata fort och skratta tillsammans. Naturligtvis ingår ett stort hus med pool och flera bilar i paketet. Det man missar, eller medvetet blundar för, är att det enda som långsiktigt bygger välfärd är hårt arbete, i stället vill man att sänkta skatter och multikultur ska bygga den amerikanska drömmen i Sverige. Jag antar att färäldraledighet: 0, semesterdagar: max 15, a-kassa: 0, anställningstrygghet: 0, etc etc, känns för jobbigt personligen och är politiskt svårsålt.
Det multikulturella samhället, liksom det kommunistiska, kommer aldrig fungera eftersom det strider mot människans natur. Det multikulturella samhället faller på att i människans natur ligger det ett krav på grupptillhörighet och det första naturliga valet för en invandrare är att ty sig till sina egna, det vill säga sitt folk från sitt forna hemland. När en grupp väl cementerats gör den allt för att bestå, hur kontraproduktivt det än är för den enskilde individen. Denna kraft skapar nationella eller etniska enklaver; se på svenskar som bosätter sig i Spanien. Bosätter de sig i slutna områden och hur integrerade är de? 1) Ja, det blir enklast så och 2) inte alls.
Decennierna från 1970 fram till dags dato kommer att gå till historien som de årtionden då det var helt i sin ordning att fullständigt förändra en nations etniska, religiösa och demografiska sammansättning, men om någon ville sätta upp en billboard i centrala Stockholm, ja då blev det ett herrans liv för 'det förstör Stockholms skyline'. Eller varför inte: 'Taknocksfobikernas tidevarv'?.
... eller låtsas de bara?
Debatten om den svenska invandringen har ett antal decennier på nacken och det är ett av de ämnen där alla medverkande sedan länge bytt fakta mot fiktion. Så medan Fredrik Reinfeldt pusslar ihop sitt regeringskansli á sju miljarder per år, för att misslyckas med problemdefinitionen i ytterligare fyra, så ska en svensk tjänsteman hjälpa honom - helt gratis.
Så vad är då problemet, frågar du? Svenskar och invandrare är människor, svarar jag. ??!!
Människan är ett flockdjur, en varelse som behöver bli accepterad och definierad av en likasinnad grupp människor. Så viktig är gruppen för människans överlevnad att naturen, eller Gud om du så önskar, gjort den till ett starkt reflexmässigt behov tillsammans med att äta, sova, reproducera med flera. Vi mår bra efter ett mål mat, av att sova, genom våra barn och för att återgå till människan som flockdjur, vi mår bra i umgänget med till exempel våra arbetskamrater och nära och kära. Med ovan följer att vi mår dåligt om vi inte får mat, om vi inte får sova eller våra barn far illa och om grupper vi tillhör förändras eller hotas helt, till exempel någon närstående avlider eller vi blir arbetslösa. Om något av ovanstående behov förnekas oss helt under en längre tid blir människan desperat och hennes beteende kan bli ologiskt eller rent av självdestruktivt trots att den drivande kraften, det reflexmässiga behovet, finns inlemmat i oss för vår överlevnads skull. Dessutom, styrkan i reaktionen hos en människa är individuell, just som vi äter och sover olika mycket, upplever vi utmaningar i våra grupprelationer olika hotande.
Det jag skrivit hittills är inte ett försök att ursäkta misstro och konflikter mellan samhällsgrupper utan förklara varför den uppstår. Misstänksamhet och oförståelse finns överallt och går i alla riktningar och måste naturligtvis inte handla enbart om hotade grupprelationer, sanna eller inte, utan många gånger om kombinationer av svårt eftersatta behov, hos grupper som till exempel tidiga nittonhundratalets svenska arbetare, eller varför inte våra invandrare? Det är alltså fullt naturliga reaktioner i rörelse, och att det ena lägret består av blodtörstiga terrorister är lika osant som att det andra utgörs av hatiska rasister.
Effekten av att svensken är ett flockdjur kan avläsas så här i valresultatet år 2010: nästan sex procent av det svenska folket med rösträtt i riksdagsvalet upplever invandringen som ett hot mot sin och den egna gruppens tillvaro. Det spelar ingen roll om detta hot är sant eller inbillat, människor kommer alltid agera, till exempel rösta, efter vad de upplever, inget annat.
Nu börjar vi så smått delvis ana oviljan, medveten eller omedveten, hos våra politiker att se samband som är just så enkla som de framstår ovan. Människans mest grundläggande behov kan inte debatteras bort! Om en politiker föreslog att vi skulle sluta äta och i stället diskutera bort hungern skulle nog de flesta tappa hakan - och beställa en pizza.
Jag lägger inga värderingar i något av de samband jag beskrivit och fortsatt bevisföring torde vara överflödig för de som är intresserade av att förstå. Avslutningsvis kommer en förutsägelse och några frågor för att visa vad debatten borde handla om:
Så vad är då problemet, frågar du? Svenskar och invandrare är människor, svarar jag. ??!!
Människan är ett flockdjur, en varelse som behöver bli accepterad och definierad av en likasinnad grupp människor. Så viktig är gruppen för människans överlevnad att naturen, eller Gud om du så önskar, gjort den till ett starkt reflexmässigt behov tillsammans med att äta, sova, reproducera med flera. Vi mår bra efter ett mål mat, av att sova, genom våra barn och för att återgå till människan som flockdjur, vi mår bra i umgänget med till exempel våra arbetskamrater och nära och kära. Med ovan följer att vi mår dåligt om vi inte får mat, om vi inte får sova eller våra barn far illa och om grupper vi tillhör förändras eller hotas helt, till exempel någon närstående avlider eller vi blir arbetslösa. Om något av ovanstående behov förnekas oss helt under en längre tid blir människan desperat och hennes beteende kan bli ologiskt eller rent av självdestruktivt trots att den drivande kraften, det reflexmässiga behovet, finns inlemmat i oss för vår överlevnads skull. Dessutom, styrkan i reaktionen hos en människa är individuell, just som vi äter och sover olika mycket, upplever vi utmaningar i våra grupprelationer olika hotande.
Det jag skrivit hittills är inte ett försök att ursäkta misstro och konflikter mellan samhällsgrupper utan förklara varför den uppstår. Misstänksamhet och oförståelse finns överallt och går i alla riktningar och måste naturligtvis inte handla enbart om hotade grupprelationer, sanna eller inte, utan många gånger om kombinationer av svårt eftersatta behov, hos grupper som till exempel tidiga nittonhundratalets svenska arbetare, eller varför inte våra invandrare? Det är alltså fullt naturliga reaktioner i rörelse, och att det ena lägret består av blodtörstiga terrorister är lika osant som att det andra utgörs av hatiska rasister.
Effekten av att svensken är ett flockdjur kan avläsas så här i valresultatet år 2010: nästan sex procent av det svenska folket med rösträtt i riksdagsvalet upplever invandringen som ett hot mot sin och den egna gruppens tillvaro. Det spelar ingen roll om detta hot är sant eller inbillat, människor kommer alltid agera, till exempel rösta, efter vad de upplever, inget annat.
Nu börjar vi så smått delvis ana oviljan, medveten eller omedveten, hos våra politiker att se samband som är just så enkla som de framstår ovan. Människans mest grundläggande behov kan inte debatteras bort! Om en politiker föreslog att vi skulle sluta äta och i stället diskutera bort hungern skulle nog de flesta tappa hakan - och beställa en pizza.
Jag lägger inga värderingar i något av de samband jag beskrivit och fortsatt bevisföring torde vara överflödig för de som är intresserade av att förstå. Avslutningsvis kommer en förutsägelse och några frågor för att visa vad debatten borde handla om:
- Sverigedemokraterna kommer växa till cirka 10 - 20 procent om inte nuvarande invandringspolitik drastiskt läggs om.
- Är det ett problem att ett invandringsfientligt parti får 20 procent om övriga Sverige är överens om att nuvarande flyktingpolitik bör ligga fast?
- Är det rimligt att åsidosätta välbefinnandet hos 20 procent av svenska folket för att ge folk från andra delar av världen trygghet här i Sverige?
- 20 procent är förmodligen i storleksordningen samma antal som tycker att skatterna är för höga i Sverige, men det hör vi väldigt lite om. Är invandringsfrågan en storm i ett vattenglas?
- Bör vi svenskar lära oss leva i ett mer konfliktfyllt samhälle för att folk från extrema oroshärdar ska kunna få ett bättre liv i Sverige?
- Hela Europa har kapitulerat för sin tidigare mer välvilliga inställing till invandring, är det faktum att vi svenskar inte har börjat reagera märkbart förrän nu, ett bevis på att vår migrationspolitik är väl fungerande, rent av i världsklass?
